Jag är rädd. Rädd för att inte räcka till längre. Att alltid måsta anpassa sig efter din situstion. Det gör mig förvirrad. Det sårar. Du ignorerar. Jag kan inte vara mig själv då. Ta omvägar för att slippa se på. Se på när du gör det otillräckliga. Saker jag aldrig skulle vågat drömma om att ens göra eller säga. Förstår bara inte... Du kan inte vara på riktigt. Du finns bara i en saga eller i en drömvärld. Ta mig nu till ditt ställe och visa mig. Visa att jag finns. Men just nu känner jag mig endast svart och genomskinlig hål. Säg vad jag ska göra för att få komma dig nära.
Kärlek? jag vet att det är fel. Men få mig på andra tankar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar